Fredagen den 13:de lyckades vi med allt. Från Kuantan tänkte vi ta en buss till backpackerhålan Cherating. Lonly Planet visade oss snällt på kartan vart stationen skulle ligga och försäkrade oss om att bussen skulle går var 20:de minut. Skönt kände vi!
Busstationen låg i förfallna ruiner. Sakta kände vi hur historien upprepade sig. I Kina spenderade vi en heldag med två kazaker på att leta efter en busstation som helt bytt plats. Detta kändes kusligt likt. Hotellet, resebyrån och personalen på den busstation vi tillslut hittade verkade gav oss helt olika info, alla lika säkra på sin sak. När vi insett att tidtabellen inte alls stämde och fått höra att bussen kanske skulle dyka upp i eftermiddag gav vi upp och började leta efter en taxi.
Det var då vi såg den. Två meter från de ropande taxichaufförerna, liksom lite avsides stod en skranglig gammal buss. Bara för att gick Joel fram och kollade vart den skulle gå. Förbluffat såg vi Cherating på turlistan. Vi hoppade på och en halvtimme senare började den oluftkonditionerade, skumpiga färden ut på den Malaysiska landsbygden!
Vi hade läst att man behövde säga till på bussen att man ville bli avsläppt vid Cherating. Då vi inte riktigt visste om chauffören hade uppfattat vart vi skulle eller om han tänkte säga till vart vi skulle av, var vi båda rätt nervösa hela resan. Skyltarna mot Cherating slutade dycka upp. Vi blev nervösa. Vi åkte förbi Cheratings polis och skola. Vi blev väldigt nervösa. Det löste sig enkelt, bussen stannade och vi blev avviftade, ingen anledning till oro med andra ord!
Väl inne i Cherating hittade vi en ledig stuga och knep de sista bussbiljetterna till Kuala Terengganu på söndag. Det gick riktigt bra fredagen den 13:de!
Sen har vi mest mått bra här. Badat och hängt på stranden. Druckit fruktjuice och ätit bananpannkakor till frukost.
Suttit på altanen med en bok och ätit frukt som var framställd. Varit på en båttur i mangroveträsket och haft det allmänt bra!
Lina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar