Tur på hjul

I en alldeles för lyxig minibuss lämnade vi Ubud. Efter att ha släppt av ett ovanligt själasökande äldre brittiskt par uppe på en bergsretreat bromsade bussen in i Lovina, framför ett av de lyxigaste hotell vi sett. Välkomstkommiten hade redan börjat strömma ut i riktning mot oss. 

Det här är bussens slutstation, log chauffören slugt mot oss. 

Jo tjena tänkte vi och kastade upp våra väskor på ryggen. 

Snabbt upptäckte vi att vi blivit avsläppta kilometer från den by som väljer att klassa sig som Lovinas centrum. Efter käbbel sinsemellan, en moppetur samt en längre utläggning om Lovinas dykmöjligheter (vi saknade både dykcert samt de nödvändiga finanserna för den föreslagna exkursionen) hade vi ett rum som oss dög gott och väl. 

Lovina är en utmärkt plats att vila upp sig på. Det sket vi i och hyrde istället varsin cykel. Det bar iväg längst kusten. Efter ett af lärde vi oss att tutandet från omkörande trafikanter inte var pga ilska och aggression utan istället ett vänligt men bestämt "hej här kommer jag". 

Efter någon timmes färd, på smalare och smalare vägar, nådde vi fram till ett par heta källor. 

Vi delade dem med ett par fransmän, men var i övrigt tämligen ensamma. Avslappnade, tufft och skönt är de ord som vi väljer att använda så här i efterhand. 

Efter det, plus en snabb lunch på den lokala resorten, begav vi oss återigen mot Lovina. Kvällen avslutades med öl, solnedgång samt en indonesisk specialtalrik för två. Lina gillade fisken mest, Joel kycklingsatayen. 

Lina och Joel